Sentiti d’accordo… – Harry Martinson

Bryce Cameron Liston, A Winter's tale, 2012

Bryce Cameron Liston, A Winter’s tale, 2012

 

Sentiti d’accordo in tempo con tutto quello che perisce
e lascia che il cuore raccolga tutta la sua nostalgia
che è molto grande e non si contiene in nessuna tomba.
Fai di questa nostalgia la canzone del cuore.

Sentiti d’accordo in tempo con il ruscello che s’irrigidisce
e raggricchiato gela sotto il ponte.
Una volta era il nastro piú bello nei capelli dei campi dell’estate.
Una volta correva selvatico in un argenteo serpeggiare attraverso una foresta.
Era una primavera.
Una ragazza tornava a casa con un cesto di spugnole.
Era bella.

Era primavera.

Sentiti d’accordo in tempo
con tutto quello che è degno di essere rimpianto
con tutto quello che si è messo in cammino attraverso l’estate per morire.
Sentiti d’accordo in tempo d’autunno con la foglia gialla
che incerta lascia il suo ramoscello
un giorno quando l’estate abdica nel vento
e l’albero depone la sua corona
sul guanciale di muschio che dovrà sopravvivere.

Harry Martinson

(Traduzione di Giacomo Oreglia)

da “Cicala”, in “Harry Martinson, Le erbe nella Thule”, Einaudi, Torino, 1975

∗∗∗

Känn dig ense…

Känn dig ense i tid med allt som förgås
och låt ditt hjärta samla all sin längtan
som är mycket stor och inte ryms i någon grav.
Gör av denna längtan hjärtats sång.

Känn dig ense i tid med den stelnande bäcken
som hopkrypen fryser under bron.
En gång var den det vackraste bandet i sommarmarketnas hår.
En gång sprang den vild och silverslängig fram genom en skog.
Det var en vår.
En flicka gick hem med en korg murklor.
Hon var vacker.

Det var vår.

Känn dig ense i tid
med sådant som är värt att sakna,
med allt som tog vägen genom sommaren för att dö.
Känn dig ense i höstens tid med det gula lövet
som tveksamt lämnar sin kvist
en dag när sommaren abdikerar i vinden
och trädet lägger ner sin krona
på kudden av mossa som skall överleva.

Harry Martinson

da “Cikada”, Stockholm: Albert Bonniers Förlag, 1953

Di notte – Lars Gustafsson

Vincent van Gogh, Baum, vom Wind gepeitscht, 1883

Vincent van Gogh, Baum, vom Wind gepeitscht, 1883

 

Come quando di notte alberi e vento
insieme sembrano mossi da un terzo
che è la tenebra fitta che ti è accanto,
allora i tuoi pensieri indietreggiano.

All’orizzonte una luce d’alba.
Esiste per qualcun altro,
da te è lontana;
il suo debole moto è il tempo.

Di notte qualcuno si sveglia,
il suo cuore batte forte.
Non sa piú chi è,
il suo nome non ha alcun significato.

Lars Gustafsson

(Traduzione di Maria Cristina Lombardi)

da “Sulla ricchezza dei mondi abitati”, Crocetti Editore, 2010

***

Om natten

Som när om natten träd och vind,
tillsammans synas röras av ett tredje,
som är mörkret tätt invid dig,
så viker dina tankar då tillbaka.

Vid horisonten är ett gryningsljus.
Det finns för någon annan,
det är långt ifrån dig;
dess svaga rörelse är tiden.

Om natten vaknar någon,
och hans hjärta bultar hårt.
Då vet han inte längre vem han är,
hans namn har ingen mening.

Lars Gustafsson

da “Ballongfararna”, Norstedt, 1962 

I ricordi mi vedono – Tomas Tranströmer

Foto di Jerry Uelsmann

Foto di Jerry Uelsmann


Un mattino di giugno, troppo presto
per svegliarsi, troppo tardi per riprendere sonno.

Devo uscire nel verde gremito
di ricordi, e mi seguono con lo sguardo.

Non si vedono, si fondono totalmente
con lo sfondo, camaleonti perfetti.

Cosí vicini che li sento respirare
benché il canto degli uccelli sia assordante.

Tomas Tranströmer

(Traduzione di Maria Cristina Lombardi)

da “La piazza selvaggia”, in “Poesia dal silenzio”, Crocetti Editore, 2001

***

Minnena ser mig

En junimorgon då det är för tidigt
att vakna men för sent att somna om.

Jag måste ut i grönskan som är fullsatt
av minnen, och de följer mig med blicken.

De syns inte, de smälter helt ihop
med bakgrunden, perfekta kamaleonter.

De är så nära att jag hör dem andas
fast fågelsången är bedövande.

Tomas Tranströmer

da “Det Vilda torget”, Bonnier, 1983 

Una notte d’inverno – Tomas Tranströmer

Foto di Mikael Aldo

Foto di Mikael Aldo

 

La tempesta poggia la sua bocca alla casa
e soffia per emettere un suono.
Dormo inquieto, mi giro, leggo
il testo della tempesta assopita.

Ma gli occhi del bambino sono spalancati al buio
e il temporale mugola per lui.
Entrambi amano le lampade che dondolano.
Entrambi sono a metà strada dal linguaggio.

La tempesta ha mani infantili e ali.
La carovana si lancia verso la Lapponia.
E la casa avverte la sua costellazione di chiodi
che tiene insieme le pareti.

La notte è immobile sul nostro pavimento
(dove tutti i passi attutiti
riposano come foglie affondate in uno stagno)
ma fuori infuria la notte!

Sul mondo passa una piú grave tempesta.
Poggia la sua bocca alla nostra anima
e soffia per emettere un suono – temiamo
che la tempesta soffiando ci svuoti.

Tomas Tranströmer

(Traduzione di Maria Cristina Lombardi)

da “Il cielo incompiuto”, in “Poesia dal silenzio”, Crocetti Editore, 2001

***

En vinternatt

Stormen sätter sin mun till huset
       och blåser för att få ton.
Jag sover oroligt, vänder mig, läser
       blundande stormens text.

Men barnets ögon är stora i mörkret
       och stormen den gnyr för barnet.
Båda tycker om lampor som svänger.
       Båda är halvvägs mot språket.

Stormen har barnsliga händer och vingar.
       Karavanen skenar mot Lappland.
Och huset känner sin stjärnbild av spikar
       som håller väggarna samman.

Natten är stilla över vårt golv
       (där alla förklingade steg
vilar som sjunka löv i en damm)
       men därute är natten vild!

Över världen går en mer allvarlig storm.
       Den sätter sin mun till vår själ
och blåser för att få ton. Vi räds
       att stormen blåser oss tomma.

Tomas Tranströmer

da “Den halvfärdiga himlen”, Stockholm: Bonnier, 1962

Dora – Harry Martinson

Foto di Édouard Boubat

Foto di Édouard Boubat

 

Sotto il cappello di paglia il cui intreccio filtrava il sole
sulla tua fronte
gettavano sguardi occhi scuri come more selvatiche,
infantilmente penetranti.
Silenziosamente volevi proteggere la scura pioggia
di lentiggini del tuo volto.
Ma talvolta dimenticavi te stessa e ridevi.

Harry Martinson

(Traduzione di Giacomo Oreglia)

da “Venti alisei”, in “Harry Martinson, Le erbe nella Thule”, Einaudi, Torino, 1975

Sfere di fuoco – Tomas Tranströmer

Tsukioka Kogyo (1869 - 1917), Fireflies, 1910 circa

Tsukioka Kogyo (1869 – 1917), Fireflies, 1910 circa

 

Nei mesi oscuri la mia vita scintillava
solo quando ti amavo.
Come la lucciola si accende e si spegne, si accende e si spegne,
– dai bagliori si può seguire il suo cammino
nel buio della notte tra gli ulivi.

Nei mesi oscuri l’anima stava rannicchiata
e senza vita
ma il corpo veniva dritto verso di te.
Il cielo notturno mugghiava.
Furtivi mungevamo il cosmo e siamo sopravvissuti.

Tomas Tranströmer

(Traduzione di Maria Cristina Lombardi)

da “La piazza selvaggia”, in “Poesia dal silenzio”, Crocetti Editore, 2001

***

Eldklotter

Under de dystra månaderna gnistrade mitt liv till
bara när jag älskade med dig.

Som eldflugan tänds och slocknar, tänds och slocknar
– glimtvis kan man följa dess väg
i nattmörkret mellan olivträden.

Under de dystra månaderna satt själen hopsjunken
och livlös
men kroppen gick raka vägen till dig.
Natthimlen råmade.
Vi tjuvmjölkade kosmos och överlevde.

Tomas Tranströmer

da “Det Vilda torget”, Bonnier, 1983 

Certo che fa male – Karin Boye

Josephine Cardin, Weightless

Josephine Cardin, Weightless

 

Certo che fa male, quando i boccioli si rompono.
Perché dovrebbe altrimenti esitare la primavera?
Perché tutta la nostra bruciante nostalgia
dovrebbe rimanere avvinta nel gelido pallore amaro?
Involucro fu il bocciolo, tutto l’inverno.
Cosa di nuovo ora consuma e spinge?
Certo che fa male, quando i boccioli si rompono,
male a ciò che cresce
male a ciò che racchiude.

Certo che è difficile quando le gocce cadono.
Tremano d’inquietudine pesanti, stanno sospese
si aggrappano al piccolo ramo, si gonfiano, scivolano
il peso le trascina e provano ad aggrapparsi.
Difficile essere incerti, timorosi e divisi,
difficile sentire il profondo che trae, che chiama
e lì restare ancora e tremare soltanto
difficile voler stare
e volere cadere.

Allora, quando più niente aiuta
si rompono esultando i boccioli dell’albero,
allora, quando il timore non più trattiene,
cadono scintillando le gocce dal piccolo ramo,
dimenticano la vecchia paura del nuovo
dimenticano l’apprensione del viaggio –
conoscono in un attimo la più grande serenità
riposano in quella fiducia
che crea il mondo.

Karin Boye

(Traduzione di Valeria Marcheschi)

da “Karin Boye, Poesie”, Le lettere, Firenze, 1994

 ***

Ja visst gör det ont

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider –
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra –
svårt att vilja stanna
och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden –
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.

Karin Boye

da “För trädets skull”, Albert Bonniers Förlag, 1935